I början av oktober satte jag en massa vårlökar, från Garden Floras lökbuffé. Samtidig satte jag också höstkrokusar, och de har börjat titta upp nu. De trädgårdsväxter som tittar upp tidigast på vårarna och senast på hösten gör en extra glad, liksom. Och det sagt från en som gillar vinter.
Jag för inte bok över vilka lökar jag satt, eller gör kartor över rabatter och trädgårdsland. Det s k u l l e vara en praktisk sak att göra, för långtidsplaneringen – men likafullt tycker jag innerst inne om den glada förvåningen på våren: ”Men hej! Här tittar du upp! Vad du var fin!”. Och jag har en lätt darwinistisk inställning till plantorna. Det som klarar sig, klarar sig – och det som trivs och vill sprida sig, får sprida sig. Ok, kanske med vissa begränsningar om var det får sprida sig. Bergenian är nuförtiden hänvisad till ett impediment i hörnet av tomten, där får den hållas bäst den vill. Några plantor flyttade vi i bästa guerilla-stil till granntomtens slänt, där nässlor och tistlar annars breder ut sig. Tistlarna lockar fjärilar på sensommaren, de är viktiga – men tistlar klarar av Bergenia.
Ytterdörr, uthusdörr och skjuldörr fick höstkransar. Kransar känns som ett sätt att ”klä in” byggnader i värmande höstkläder. Lite mer ombonat. De stora krukorna ska få flytta in under stora granen för vintern, och så måste vi komma ihåg galler runt de små ekplantorna och körsbärsträdet.
Sen får det bli vinter!