Kategori: Allmänt

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Att stimulera finska som främmande språk inom småbarnspedagogiken – Utepedagogik

I mars höll jag det första av två fortbildningstillfällen för personal inom småbarnspedagogiken, med fokus på att stimulera finska som främmande språk och främja att barnen tillägnar sig en positiv attityd gentemot det andra inhemska språket. Man kan också använda aktiviteterna för att stöda inlärningen av andra språk ifall man har sådana behov i barngruppen (t.ex. språkstimulans i svenska för barn med utländska språk som modersmål). Här kommer två aktiviteter/teman som jag tog fram till fortbildningstillfället i mars. Använd gärna (och sätt med källa/referens ifall ni delar materialet vidare!

Metsärace

Gör en ”Racerbana” i skogen eller på gården! Visa en bild i taget på ett fortskaffningsmedel (här finns bilderna jag ritade för ändamålet) och kom överens hur man rör sig och låter som fordonet. Börjat med t.ex. 2-3 olika fordon. Som bilaga finns bilder på 12 olika fortskaffningsmedel: AUTO, LINJA-AUTO, JUNA, LENTOKONE, POLKUPYÖRÄ, LAIVA, MOOTTORIVENE, KANOOTTI, KAIVINKONE, SOUTUVENE, TRAKTORI, MOPO. Jag skrev inte de finska namnen på bilderna jag ritade, för att lämna utrymme för användning på andra språk och andra åldersgrupper (som kan läsa).

Kom överens om var er ”Metsärace”-bana finns. Under fortbildningstillfället hade jag satt ut ämbar på olika avstånd på gården. I skogen kan man märka ut ett par träd med band. För att minska känslan av tävling kan man placera ut ämbar (eller annat märke) eller markera träd med lite olika avstånd, så får man välja själv hur långt man springer.

Man kan t.ex.:

  1. Visa en bild, säga namnet på fordonet på finska högt – och så tar alla ”fordon” en runda längs racerbanan.
  2. Spinga fritt längs racerbanan, visa emellanåt ett kort och ropa namnet på finska – så byter alla ”fordon” och fortsätter att springa.
  3. Alla väljer sitt favoritfordon och rör sig/låter som det

Efteråt målade alla sitt favoritfordon i snön, med pasteur-pipetter och färg. För att jämföra färger hade jag tre olika sorters färg: vatten färgat med livsmedelsfärg, med vattenfärg/akvarell och med rödbetssaft (kokvatten av rödbetor).

Praktiska tips för att måla med hjälp av pipetter och färg:

  • Blanda färgen i varmt vatten. Lämna lite utrymme i flaskan med färgat vatten. Ta med termos med varmt vatten och fyll på innan ni börjar måla. Funkar i –15 grader!
  • Ta en vattenfärgs”kaka”, krossa den (t.ex. genom att ha den i en liten påse och slå med något hårt på). Sätt några små bitar i en flaska, fyll på med lite varmt vatten (färgen löser sig snabbare i varmt vatten), och skaka flaskan tills färgen löser sig. Fyll på med mer vatten.

Hur kan man modifiera? Istället för bilder på fortskaffningsmedel kan man ha bilder på djur.

Missä pipo on?

Den här aktiviteten bygger på att man upprepar den, och barnen lär sig vad som väntar – att leta mössan! Man kan variera och lämna bort något annat klädesplagg, eller ta med ett sommarplagg, som inte passar in.

Plocka tillsammans fram eller häng upp ett klädesplagg i gången ur en påse (eller kappsäck), berätta samtidigt vad kläderna heter på finska. Vi hade vinterkläder: LAPASET, SORMIKKAAT, ALUSHOUSUT, ALUSPAITA, TAKKI, ULKOHOUSUT, VILLASUKAT, VILLAPAITA, SUKAT, KAULALIINA, TALVIKENGÄT. Men vad saknas? Mössan! Missä pipo on?

-> Barnen får leta mössan, som finns gömd någonstans i skogen.

Hur kan man modifiera? Fundera på i vilken ordning man ska sätta på sig saker och t.ex. plocka ner saker i kassen igen enligt i vilken ordning man klär på sig saker. Göm ibland något annat än mössan.

För att få in lite problemlösning för barn i sagoålder, kan man gömma mössan så högt upp i ett träd att barnen inte når till den. Ta inte ner mössan åt barnen, utan fundera tillsammans vad de skulle kunna göra för att få ner den? Kasta kottar/snöbollar? Skaka trädet? Peta med en lång pinne? Det kommer kanske bra förslag ?

Som fortsättning på temat kan ni använda korten på vinterkläderna som jag gjorde till fortbildningstillfället, och i smågrupper leka:

BURR – placera korten på en vit duk, barnen får sitta/stå runt duken. Det går att börja med bara några av korten, så det inte blir för svårt. Peka på ett kort i gången och säg namnet högt på finska, för att repetera orden innan ni börjar. Ett barn får blunda (eller springa runt ett träd för att inkludera mer rörelse) och den vuxna pekar på ett kort som är ”burr”. Barnet får sen med pinne peka på ett kort i gången, och alla ropar högt namnen på finska, tills man kommer till föremålet som är burr – då ropar alla burr.

Använd samma kort på en vit duk i KIM, som passar att leka efter BURR, när barnen lärt sig namnen. Barnen får springa runt ett träd, eller annat naturföremål – eller bara blunda – så länge man tar bort ett kort. Handen upp om man vet vilket kort som saknas!

Med samma kort kan man leka LÄPSY. Korten ligger på duken. Säg namnet på ett föremål högt, t.ex. ”takki”. Barnen ska med t.ex. en pinne eller en flugsmätta slå så snabbt som möjligt på rätt kort.

På fortbildningstillfället gjorde vi också annat, t.ex. tränade ord för färger. Jag använde bilder från Värinautit (där finns en massa jättefint material). Tygpåsen på bilden (och åtta likadana) sydde jag av en gammal gardin från Åldringsvännernas lopptorg i Jakobstad.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

En gåva

Jag knåpade ihop några presentkort (som finns här, under vykorten) – fritt att ladda ner, skriva ut (gärna på lite finare papper, om man råkar ha) och ge bort åt någon. Det är alltså du själv som tar någon på utfärd, jag står bara till tjänst med idén och korten. En coronasäker, klimatsmart och billig present, som dessutom råkar vara hälsosam både för dig och mottagaren! Det är ok att dela vidare, så länge du berättar varifrån presentkorten kommer.

Ok, trerätters kanske inte är så billigt, kan man påstå – men simple is beautiful. En god knäckesmörgås är liksom inte alls fel.

För dig som vill testa nya recept (och böcker) så kan man t.ex. kolla in Eldmat (2018) eller vänta på Portionen under tidan: äta ute som kommer ut 2021. Portionen under tian har också en finfin hemsida och ett Instagramkonto.

Som barn var jag ofta på utfärder, kortare och längre med familj och släktingar. När de vuxna kollade in kartor på morgonen för att planera rutten och packade matsäck var det olidligt spännande. Matsäckspausen var ju g i v e t v i s den stora höjdpunkten på utfärden, oavsett längd. Hemma tog min farmor ofta hand om mig när mina föräldrar jobbade med jordbruket – och min favoritlek, ja, det var att leka ”Paus” (sic!)

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Dörrkransar i advent

Jag fullkomligt älskar att binda dörrkransar, så mycket att jag blir lite rödkindad och glömmer tid och rum. Mina kransar binder jag av naturmaterial, på en stomme av vide, utan att sätta några dekorationer på dem. Helst binder jag adventskransar av enris, blåbärsris, björnmossa eller lummer – eller en blandning av fint material som man råkar hitta i skogen. På vårt uthus hänger just nu en krans gjord av enris, gamla lavbeklädda grankvistar och getpors. Man sniffar lite extra på getporsen när man går förbi.

Jag gör inte kransar av granris av den enkla orsaken att jag är allergisk (det finns en risk att det är julallergi jag har egentligen – jag är bara allergisk för gran och hyacinter). Någon gång genom åren har jag bundit långa grangirlander, oftast på beställning – till exempel till marknadsstånd på julmarknader. Illröda och kliande händer är inte jättehejsan och jag tycker det är jobbigt att använda handskar. Också enriskransar binder jag gärna utan arbetshandskar.

Flera år band jag massiva mängder kransar och sålde på julmarknader. Nuförtiden binder jag helst åt nära och kära, bara för att det är roligt och bara för att det känns som dörrkransar ger värme och gör det mera ombonat i advent. Jag hade länge en stamkund, en gammal dam som bodde för sig själv i ett gammalt trähus i en icke namngiven stad här i trakten. Alla hennes släktingar bodde i en annan del av landet, och själv levde hon ett stilla liv. Hon gick nästan dubbelvikt, kunde inte alls röra på sig särskilt bra. Hon köpte mina kransar via mina gudföräldrar som länge hade torgförsäljning av ekogrönsaker i samma stad, och när de slutade fick hon mitt telefonnummer för att kunna beställa kransar. Jag programmerade in henne under kontakter som ”Kranstanten”. Och till påsk, till midsommar, i skördetider och till jul ringde Kranstanten och beställde en dörrkrans. Jag gjorde en krans och körde hem till henne och ringde på, väntade länge för att hon sakta skulle ta sig till dörren för att öppna den. Ibland gjorde jag två kransar, så att hon skulle få välja. Man såg på hennes min när hon kände på kransarna och undersökte dem och kände igen alla växter, också när jag kanske bundit in lite mer ovanliga växter i midsommarkransarna, att hon var en växtälskare. Kransen hon valde ville hon ha kvar inomhus över natten så att hon skulle få se på den, fast jag erbjöd mig att hänga upp den på dörren. Vi satt alltid och pratade en stund. Hon var nog rätt ensam, och jag saknade min farmor som dött ett par år innan. Det kändes inte helt rätt att ta betalt för kransen men å andra sidan var jag rätt säker på att hon skulle ha tagit illa upp om hon inte skulle ha fått betala för den. Det är viktigt att själv få beställa och betala för det man vill ha.

Nu är det ett par år sedan den sista beställningen kom och Kranstanten är nog borta. Jag hade gärna bundit en sista krans åt henne – jag tänker alltid lite på henne när jag sitter med röda kinder och binder in värme i advent.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Oktober i trädgården

I början av oktober satte jag en massa vårlökar, från Garden Floras lökbuffé. Samtidig satte jag också höstkrokusar, och de har börjat titta upp nu. De trädgårdsväxter som tittar upp tidigast på vårarna och senast på hösten gör en extra glad, liksom. Och det sagt från en som gillar vinter.

Jag för inte bok över vilka lökar jag satt, eller gör kartor över rabatter och trädgårdsland. Det s k u l l e vara en praktisk sak att göra, för långtidsplaneringen – men likafullt tycker jag innerst inne om den glada förvåningen på våren: ”Men hej! Här tittar du upp! Vad du var fin!”. Och jag har en lätt darwinistisk inställning till plantorna. Det som klarar sig, klarar sig – och det som trivs och vill sprida sig, får sprida sig. Ok, kanske med vissa begränsningar om var det får sprida sig. Bergenian är nuförtiden hänvisad till ett impediment i hörnet av tomten, där får den hållas bäst den vill. Några plantor flyttade vi i bästa guerilla-stil till granntomtens slänt, där nässlor och tistlar annars breder ut sig. Tistlarna lockar fjärilar på sensommaren, de är viktiga – men tistlar klarar av Bergenia.

Ytterdörr, uthusdörr och skjuldörr fick höstkransar. Kransar känns som ett sätt att ”klä in” byggnader i värmande höstkläder. Lite mer ombonat. De stora krukorna ska få flytta in under stora granen för vintern, och så måste vi komma ihåg galler runt de små ekplantorna och körsbärsträdet.

Sen får det bli vinter!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Kantareller och älgflugor

En helt vanlig tisdagkväll cyklade vi iväg till skogen för att leta svamp. Jomenvisst, vi hittade väl ett par kantareller. Och åtminstone hundra älgflugor.

Fast det kan tyckas skönt med en varm höst längtar jag ändå till rimfrost och påfruset, klä-på-sig-väder och kyla i luften. Förlängs månne älgflugesäsongen, om våra höstar blir varmare?

Kantarellerna blev till varma smörgåsar, med lite timjan och lagrad ost. I köket svävar en mustig doft av trattkantareller på tork. Grönkål plockar jag in från trädgårdslandet nästan varje dag. I måndags testade vi pasta med grönkål, bacon och kantareller (vi använde trattkantareller) enligt det här receptet. Så gott!