Publicerad den Lämna en kommentar

Dörrkransar i advent

Jag fullkomligt älskar att binda dörrkransar, så mycket att jag blir lite rödkindad och glömmer tid och rum. Mina kransar binder jag av naturmaterial, på en stomme av vide, utan att sätta några dekorationer på dem. Helst binder jag adventskransar av enris, blåbärsris, björnmossa eller lummer – eller en blandning av fint material som man råkar hitta i skogen. På vårt uthus hänger just nu en krans gjord av enris, gamla lavbeklädda grankvistar och getpors. Man sniffar lite extra på getporsen när man går förbi.

Jag gör inte kransar av granris av den enkla orsaken att jag är allergisk (det finns en risk att det är julallergi jag har egentligen – jag är bara allergisk för gran och hyacinter). Någon gång genom åren har jag bundit långa grangirlander, oftast på beställning – till exempel till marknadsstånd på julmarknader. Illröda och kliande händer är inte jättehejsan och jag tycker det är jobbigt att använda handskar. Också enriskransar binder jag gärna utan arbetshandskar.

Flera år band jag massiva mängder kransar och sålde på julmarknader. Nuförtiden binder jag helst åt nära och kära, bara för att det är roligt och bara för att det känns som dörrkransar ger värme och gör det mera ombonat i advent. Jag hade länge en stamkund, en gammal dam som bodde för sig själv i ett gammalt trähus i en icke namngiven stad här i trakten. Alla hennes släktingar bodde i en annan del av landet, och själv levde hon ett stilla liv. Hon gick nästan dubbelvikt, kunde inte alls röra på sig särskilt bra. Hon köpte mina kransar via mina gudföräldrar som länge hade torgförsäljning av ekogrönsaker i samma stad, och när de slutade fick hon mitt telefonnummer för att kunna beställa kransar. Jag programmerade in henne under kontakter som ”Kranstanten”. Och till påsk, till midsommar, i skördetider och till jul ringde Kranstanten och beställde en dörrkrans. Jag gjorde en krans och körde hem till henne och ringde på, väntade länge för att hon sakta skulle ta sig till dörren för att öppna den. Ibland gjorde jag två kransar, så att hon skulle få välja. Man såg på hennes min när hon kände på kransarna och undersökte dem och kände igen alla växter, också när jag kanske bundit in lite mer ovanliga växter i midsommarkransarna, att hon var en växtälskare. Kransen hon valde ville hon ha kvar inomhus över natten så att hon skulle få se på den, fast jag erbjöd mig att hänga upp den på dörren. Vi satt alltid och pratade en stund. Hon var nog rätt ensam, och jag saknade min farmor som dött ett par år innan. Det kändes inte helt rätt att ta betalt för kransen men å andra sidan var jag rätt säker på att hon skulle ha tagit illa upp om hon inte skulle ha fått betala för den. Det är viktigt att själv få beställa och betala för det man vill ha.

Nu är det ett par år sedan den sista beställningen kom och Kranstanten är nog borta. Jag hade gärna bundit en sista krans åt henne – jag tänker alltid lite på henne när jag sitter med röda kinder och binder in värme i advent.

Lämna ett svar